Før jeg legger bort avisklippene med alle artiklene i forbindelse med minnemarkeringen den 5. april, tar jeg med noen av minneordene. Først av alt tar jeg med et oppslag i to artikler fra Fjell-Ljom onsdag 19. april; ettersom jeg er medlem av Småbrukarlaget selv:
Småbrukerkvinnene hadde utsatt sitt landsmøte fra lørdag til mandag fordi Falkbergets begravelse krevde all kapasitet på Røros Turisthotell.
Ordfører Ole J. Kværneng holdt tale ved åpningen av landsmøtet. Avisa gjenga ordførerens hilsen og skriver videre i den andre artikkelen:
Ved åpningen holdt formannen, Liv Østlie, en gripende minnetale over den dikter som mer enn de fleste har talt både småbrukernes og kvinnenes sak.
Det blir for langt å gjengi hele talen som sto i avisa, men jeg tar med noen avsnitt:
(…) Han hadde tro på mennesket – den lyser ut fra all hans diktning. Selv i den mest formørkede og grovbarkede menneskesjel så han en spire til noe godt. Og som den humanist og sinnets adelsmann han alltid var, bidro Falkberget til å fjerne mindreverdskjenslen hos sin samtids arbeiderungdom.
Christianus Sextus, Den fjerde nattevakt og hans øvrige gruberomaner er ikke bare historiske dikterverk. Hos det rike persongalleri finner vi evig aktuelle problemstillinger og menneskestudier.
I Nattens Brød har han skapt en av verdenslitteraturens vakreste kvinneskikkelser. Falkberget har selv sagt om henne at ”jeg har funnet fram til et lite menneske jeg selv er blitt glad i, oksekjørersken An-Magritt har jeg kalt henne. Hun har levd i 1000 år i dette landet og har vært med å skape det Norge som vi fikk i 1814 og 1905”.
Jeg har ofte framholdt An-Magritt som et forbilde for dere småbrukerkvinner – jeg skal kanskje komme tilbake til henne i kveld.
Nå ber jeg dere hedre Falkbergets minne ved å bidra til at An-Magritt må leve og virke i nye århundrer.
I tankene deltok vi i Johan Falkbergets gravferd da vi utsatte vårt landsmøte. Når det ikke lyktes oss å gi ham en blomst mens han levde, vil småbrukerkvinnenes landsmøte i morgen samles ved hans siste hvilested for å bringe dem dit med en siste hilsen og takk for alle de evighetsblomster han sådde langs sin bergmannssti.
I forvissning om at Johan Falkbergets fine bergmannsånd alltid vil leve i hans livsverk, lyser vi fred over hans minne.
I notisen med overskriften ”Han talte deres sak”, forteller Fjell-Ljom at de har fått et minnedikt fra en kviknedøl som vil være anonym:
Det gikk et sus over landet, Ved JOHAN FALKBERGETS død. Han som fedrelandet gavnet, med Christianus Sextus og Nattens Brød. Alle lyttet i åndeløs spenning, på den beskjed som kom. Da Røros meldte ved denne hending: At høvdingen var segnet om.
Han startet sin bane med de Svarte Fjelle, i grubegangene her nord, i sene kvelde. Hans navn fløy ut over vidstrakte jord, og fortalte menneskeheten: At hos ham nestekjærlighet bor, og respekt for evigheten.
Merkene de vises høyt der oppe, på Rørosvidda nu kommende vår. Hans livsgang vil nu for alltid stoppe, på Øvre kirkegård. Der har han selv redet sin seng, ved siden av sin kjære. Hustru Anna, hans ledsager i livets eng, og vil nu alltid sammen være.
De vindskjeve kors på dette sted, taler sitt tydelig språk. På Øvre kirkegård og dets fred, skrev han likestilling og trofasthetens bok. Fra småkårsfolks rekker, vi sender disse ord: At døden oss vekker, i takknemlig stor. Disse blomster til Deres ære, i kirkegårds fred. Johan og Anna Falkberget, kjære: HVIL I FRED!
Johan Falkbergets meget gode venn, kyrkoherde Georg Granberg fra Funäsdalen, holdt minneord i dikts form. De var gjengitt i Fjell-Ljom 19.4.:
H ö v d i n g var du. Huvudet högre än alla, som slitit och släpat och farit i fjällen, fylkesman, landshövding, konungens troman, himmelens, jordens konung trofast. Du kom så stilla och ödmjuk. Ditt öga var skarpt som falkens. Du såg alla kände och kära ställen, historien såg du, alla som gått förut trampat stigar och vägar i fjällen, alla som ristat sin runa i fjällväggen såg du, tydde tidernas tecken, kände ditt ansvar.
K o n s t k n e k t var du. Med Anna-Marie vid din sida bröt du ädel metall ur fjället. Arbetets ära höll du högt. Ditt språk blev mejslat och fint som hugget i fjällväggen, stora sanningars korta ord i Falkbergets gruva: – – Det fantes edle metaller i almuens store gråberg. Svetten og slitet har sine tusen solfjell. Barn hörer morgenen til. Den som går allene har stort följe, – – Ditt språk var så skönt som vägt på en våg, i loddsnörets tecken. Den röda tråden från början till slut; f r e d mellan folken. Fredens trinitatis, domkyrkan på Kjölen, byggde du, mästare, skönt. På altaret Bibelen ved sidan av Grundloven. Din fars gamle Bibel och Grundloven, sanning och rätt.
T a l a r e var du. Från hjärta till hjärta gick orden, goda ord, visa som Salomos, Ciceros, Bjørnssons. Brevskrivarens trösteord sände du, uppmuntrans ord, förtröstans, ord av humor och glädje. Allt gav du ande och liv. Bergmandagarnas fader, Bergstadens äresborger, Jul i Fjellheimens redaktör, Kommandör av St. Olav, Herre til Ratvollen, Rugeldalens bergsman och bonde, hemkär och gästfri var du. Alltid gav du diktarens ord och fjällvindens sång för att hjälpa oss härda ut. Rikt arv gav du oss alla. H ö v d i n g, k o n s t k n e k t och t a l a r e, dina ord skall lysa och värma. Vi ha bare ett enda ord: t a c k, J o h a n F a l k b e r g e t.
N u h a r d u g å t t. Nu är du över på andra sidan riksgränsen, i s o m m a r l a n d e t – hemma hos Herren, hemma hos Anna-Marie i de levandes land. Nu har du gått t i l k i r k e.
Kommentarer